Ca kl 18.20   -  Vi har lastat virket och våra saker och hundarna på båten i Furusund.

Båten, en flatbottnad arbetsbåt, 7 m lång, ca 2,5 m bred och med styrhytt och ruff baktill, har vi åkt med många gånger denna sträcka i ur och skur.

Virket är lastat stabilt, så det inte ska kunna rubba sig.

Våra privata saker, vi själva (min äldste bror och jag) och alla 7 hundarna är i ruffen.

Vädret är lugnt, ingen blåst, stjärnklart.

Vi har vuxit upp i skärgården och varit ute på havet mycket ända sedan vi var små.

Just denna resrutt har vi gjort många många gånger i vuxen ålder och med denna båt.

Vi är vana vägen och hur skärgården ser ut.

Vi tuffar iväg i sakta mak. Exakt hur dags vi kommer iväg vet jag inte. Min bror kör.

Jag står i dörren och tittar efter andra båtar och på himlen med stjärnorna och konturerna av öarna.

Jag kollar av kompassen mellan varven, så att vi håller den kurs vi vill ha.

Vi kommenterar var vi är. Vilka öar som är var och vilka skär som är.

Båten tuffar på stabilt.

När vi kommer ut på Gräskfjärden är det gammal sjö. Min bror tar det lugnt. Båten rullar.

Plötsligt börjar båten surfa på en våg.

Nu går allt snabbt och jag kan inte redogöra exakt sekund för sekund.

Fören dippar ner. Min bror säger att något är fel. Han ber mig sätta igång länspumpen.

Jag gör det. Inget vatten kommer ut. Det finns heller inget vatten på durken.

Nu minns jag inte det exakta närmaste förloppet. Det kanske inte heller sker precis i denna ordningen.

När båten inte kan surfa mer på vågen, skär/ doppar den ner i vågdalen.

Nästa våg, som i mina ögon är en jättevåg, slår in över fören från höger, samtidigt som båten skär ner.

Min bror går föröver. Han kommer tillbaka och säger att vi måste ringa SOS.

Han lyckas inte nå SOS Alarm med sin telefon. "Samtalet kan ej kopplas. Var god försök senare."

Jag har tagit upp min mobil och har redan medan min bror slog 112, själv börjat slå 112.

Jag slår det noga och med precision. Jag har tidigare behövt ringa SOS Alarm och vet nödvändigheten att vara noggrann.

I vilket skede jag tappar kepsen med den lysande lampan på, vet jag inte. Men jag tappar den och den hamnar i ruffen.

Min bror berättar att han tittat på den när han höll på att ta ut hundarna. Den låg och lyste under vattnet.

Han hade en tanke på att dyka ner efter den, sedan han fått ut alla hundar, men insåg att då skulle han inte klara det, utan bli fast i ruffen..

När jag låg i vattnet, tänkte jag också på den och även på att de lysstavar och nödbloss jag hade i lilla ryggsäcken inte gjorde nytta där.

De ska vara runt halsen...

Och telefonen ska ha en vattentät påse som flyter. (Jag har nu hittat en affär på Tegnergatan, som säljer en sådan påse, liksom Sjöräddningssällskapet gör.)

Ja, det är mycket jag lärt mig i och med denna tragiska olycka. Jag, som har/ har haft kurser i "Säkerhet och Överlevnad", "Friluftssäkerhet" mm i Civilförsvarsförbundets regi....

Nu är jag förhoppningsvis bättre rustad både för framtida tänkbara kurser och framtida resor. Tyvärr till ett högt pris.

Tillbaka till Gräsköfjärden:

Min bror har börjat dumpa virke i hopp om att det ska hjälpa, när jag sa att mina signaler går fram.

Han ber mig fortsätta, vilket jag gör medan jag väntar på att SOS Alarm ska svara.

Min bror går baköver, för att lyfta ut hundarna ur ruffen och upp på taket och öppna så han kan ta ur dem ur burarna.

Han får upp alla på båtens tak.  Han lyckas dock inte få ur de två valparna ur deras bur, har han berättat.

Men han får ur Jackie och Lisa. Vickan är inte i bur.

Efter ca 5 signaler (en hel evighet och en till) svarar någon på SOS Alarm.

Så här minns jag samtalat - men det var alldeles säkert inte alls exakt så:

Jag talar om att båten håller på att sjunka, att vi är 2 personer och hundar ombord och försöker förklara var vi befinner oss.

Jag trodde det var SOS Alarm i Stockholm, som svarat.

Jag säger inte våra namn, för jag tänker att de kan kolla mitt telnummer. Allt för att spara värdefull tid.

Jag säger Kudoxafjärden, Gräsköfjärden, Kapellskär ..... Jag säger att vi gått från Furusund och skulle till Vidinge.

Kvinnan undrar om mer precis position.

Jag ber min bror om mer precist, för jag tycker jag sa rätt. Hör inte vad han svarar, utan tänker till själv.

Jag säger nog återigen, att vi gått från Furusund och skulle till Vidinge.

Talar om att vi har Gräskö på vänster hand, Sundskär framför oss. Kudoxa .... Gräsköfjärden.... Kudoxafjärden...

Kapellskär....

Till slut undrar jag kanske om hon vet var Stockholm ligger.....

Så hinner jag inte säga mer, för nu börjar båten ta in så pass med vatten, att den sjunker fort.

Jag talar om det, stoppar telefonen i fickan och försöker förstå vad jag ska göra för att göra något vettigt.

Samtalet bryts eftersom signalen inte kan nå fram under vatten, dessutom är plastpåsen borta.

Allt går väldigt fort.

Jag begriper inte varför kvinnan på SOS Alarm inte fattade var vi var.

Sitter hon på SOS Alarm i Sthlm, bör hon väl veta var Furusund ligger... Jag tvivlar på att vi kommer att hittas.

Och i min enfald tror jag att de kan se positionen via mobilens signal till satellit.

( Det visar sig, när jag läser rapporten från MRCC-ONLINE, att hon satt på Sjöräddningen i Göteborg.)

Jag ropar till min bror att jag inte vill dö nu. Han skriker: "DU ska inte dö!"

Min bror har skjutit fram två burar med två hundar i till mig.

Han säger åt mig att öppna dem och lyfta upp dem på taket av ruffen, eftersom båten ju ska flyta och är osänkbar.

Jag kan inte lyfta upp dem. De är för tunga, jag har vatten till bröstet och båten sjunker snabbt.

Den ena buren är öppen och Blixtra tar sig ur och klättrar upp på min axel. Där ligger hon sedan som paralyserad hela tiden.

Buren med Taxie i är inte öppnad. Jag hinner inte öppna den, förrän jag ligger helt i sjön med virke dansande omkring mig.

Jag får tag i Taxies bur och försöker hålla den ovanpå virket. Blixtra klamrar sig fast på min axel.

Jag lyckas få en planka under vänster arm och försöker ha under höger arm, samtidigt som jag vill hålla Taxie i buren uppe på planka.

Nu är det kaos för mig. Jag minns att jag skriker, att plankorna slår omkring och på mig, Blixtra och buren med Taxie i.

Plankor jag håller mig i försvinner, nya kommer och slår. Jag försöker hålla fast i dem, samtidigt som jag ska ha Taxies bur uppe

och inte förlora Blixtra, som ligger på vänster axel och kunna behålla en planka under den armen.

Jag får kallsupar, hamnar under vattnet flera gånger. Ser till att spy ur mig varje kallsup. Vet att jag inte får få för mycket saltvatten i mig.

Hur länge detta pågår vet jag inte. Jag kan bara höra mina skrik och höra och känna hur plankorna slår. En halv minut? En minut? Två? Tio?

Jag har inget begrepp om tiden längre.

Taxies bur åker av plankan/orna flera gånger, då vågorna slår ner den.

Varför får jag inte upp öppningen, så hon kan komma ut och jag kan hålla henne på plankan jag har under vänster arm???

Varför?

Plötsligt "kvicknar jag till" och slutar skika. Kanske har det lugnat sig omkring mig. Plankorna dansar kanske inte längre så våldsamt?

Jag blir helt klar i huvudet och vet att det gäller att inte hamna i panik.

-----Detta är svårt att återuppleva ska Du veta, Du, som läser det nu. Men har jag/ vi genomlevt det, hoppas jag att Du kan klara att läsa det -----

Så hör jag hur hundarnas burar skrapar på båttaket någonstans i mörkret bakom mig.

Jag förstår att båten fått slagsida.

Och jag förstår att båten nu sjunker mer och hundar inte kan klara sig.    Men... båten ska ju inte kunna sjunka....

Jag tror att min bror ropar att den sjunker. I alla fall fattar jag att den gör det.

I min enfald tror jag att min bror har något som flythjälp.

Jag ropar till min bror. Han svarar. Vi fortsätter ropa till varandra.

Jag hamnar under vatten mellan varven. Benen åker framåt, in under plankan. Jag hamnar under. Kallsup. Spy upp den.

Jag tappar styrningen när jag inte orkar simma med benen bakåt. Inser att jag inte får tappa kontrollen över benen.

Känner nu hur kallt det är och hur de domnar. Måste simma på med benen. Hålla kvar plankan. Hålla kvar Blixtra. Hålla kvar Taxies bur.

Behålla lugnet.

Allt är så tyst. Jag ser en bit ner i vattnet. Det blir ju som upplyst ett par meter ner.

Taxies bur sköljs ner från den enda planka, som jag lyckats behålla kvar, gång efter gång. Den hamnar nu också under vattnet.

Blixtra protesterar våldsamt, varje gång jag sträcker mig, för att ta Taxies bur. Blixtra river mig på bröstkorgen.

Till slut kommer buren med Taxie för långt bort och för djupt.

Jag har valet att släppa plankan och Blixtra och dyka efter Taxie i buren eller låta henne gå till botten.

Detta är fruktansvärt! Det är mer än fruktansvärt

Jag handlar iskallt och rationellt. Jag ber Taxie om förlåt, medan jag ser hennes bur sjunka.

Jag hoppas hon dör snabbt och slipper plågas. Denna synbild förföljer mig nu. Jag mår fruktansvärt dåligt i själen av den.

(Hade jag dykt efter henne, hade inte heller Blixtra och överlevt. Men det hjälper mig inte i min sorg och förtvivlan.)

Jag fokuserar nu på hålla mig o Blixtra kvar, att upprepa var jag är, ropa på min bror och lyssna efter helikopter o båtljud.

--- Kapellskär där. Ljusen syns väl över skogen. Marskärs-masten lyser rött där. Furusund bakom mig. Kollar inte bakåt för då tippar jag.

Tittar på stjärnhimlen. Ropar på min bror. Håller i Blixtra. Simma med benen. Gode Gud hjälp oss. Kräkas då jag svalt saltvatten. ----

Det är otroligt mycket som hinner passera genom tankarna. Jag ser till att behålla mig kvar i situationen, inte tänka på annat.

Så hör jag hur min bror ropar "Vickan" ibland. Jag förstår att hon simmar vid honom.

Så ropar han "Vickan Vickan Vickan, kom hit!" Hans röst är desperat! Jag förstår att hon driftar av och nu dör/ fryser ihjäl.

Sedan svarar han inte mer, då jag ropar hans namn. Jag tror att även han dött nu.　

/Min bror berättade sedan att han fått ut alla hundar ur ruffen och upp på taket, öppnat burarna och fått ut iaf Jackie.

Vickan var lös. Lisa försvann bara. Hennes flytväst hittades tom. Hur hon kommit ur den är en gåta.

Valparna vågade sig inte ur buren.

När båten får slagsida och sjunker ser han hur valparna försvinner ner i djupet. Lisa ser han inte.

Jackie (papillonen) och Vickan (mamman till valparna) simmar med Lars så länge de orkar.

Jackie driftar av ganska snart. En liten hundkropp klarar inte kylan i vattnet. Hans kropp hittas.

Vickan håller sig till Lars. trampar ner hans huvud under vattnet. Han försöker få henne att hålla sig på hans axel.

Det lyckas inte. Hon driftar av till slut./

Vad jag får veta under "Kris-samtalet" är att min bror inte hade något som flythjälp. Han simmade!

I drygt 40 minuter simmade han i det kalla vattnet!  Med flytvästen hängande uppknäppt under armarna och tunga fårskinnsstövlar.

När han skulle ta ut hundarna, stötte flytvästen i övre karmen i ruffens bakdörr. Han blev störd av det och drog ner blixtlåset, för att ta av den.

Så kom han på att DET kunde han inte alls göra. Men det fanns ingen tid att dra upp blixtlåset igen. Hundarna måste räddas ut ur ruffen!

När han legat i vattnet en stund, blev stövlarna mycket tunga. Skulle han sparka av dem?

Nej! Då skulle fötterna bli kalla direkt och han skulle få kramp. Då skulle det vara totalt kört för honom.

Så han kämpade vidare med de tyngande stövlarna och den uppknäppta flytvästen. En verklig bedrift att klara det! 

Varje gång min bror svarade mig, fick han en kallsup. Han kunde inte spy upp dem... Inte bra alls!

Sedan min bror inte svarar på mina tillrop, Vickan frusit ihjäl och Taxie försvunnit i djupet, är allt som "dött".

Jag förstår att den enda hund, som är i livet nu, är Blixtra som ligger paralyserad på min axel.

Kanske är det bara hon och jag, som fortfarande lever. Lars svarar inte på mina tillrop.

Jag fortsätter då att fokusera på ljusen från Kapellskär, den röda punkten på Marskärsmasten, att intensivt lyssna efter helikopter och båt och se till att kräkas efter varje kallsup jag fått..

Jag känner kylan sprida sig i benen på mig. De stumnar mer och mer. Jag vet att det gäller att sparka på, för att hålla blodet igång. Så jag sparkar.

Blixtra på min axel gör att jag vet att jag måste kämpa.

Tyst. Kallt. 

Äntligen hör jag så en helikopter från Kapellskärshållet.

Jag skriker så högt jag kan, att jag hör helikopter, i hopp om att min bror trots alls fortfarande lever.

Lever han, ger det hopp att helikopter är på väg.

Och! min bror svarar! "Vinka vinka så de ser oss" skriker han.

Helikoptern hörs långt bort. Plötsligt ser jag söklampan på den. De söker längre in mot land.

Jag har stora reflexband insydda på min jacka. Blixtra har reflexväst och Jackie har reflexväst.

Jackie är ju död nu, men han syns kanske.

Jag försöker styra upp min arm och Blixtra, så vi hamnar åt söklampan.

Blixtra protesterar våldsamt när jag rör på oss. Hon river mig.

Jag får flera kallsupar och sjunker under vattnet med mun och näsa.

Helikoptern sveper förbi utan att ljuskäglan träffar oss.

De söker oss i alla fall! Det ger hopp!

Så ser jag sökljus framifrån igen. Lite längre ut, än förra gången.

Samma viftande med armen och försöka styra upp Blixtra med reflexvästen.

Hon protesterar och jag får kallsupar. Se till att spy.

Jag inser att det är bäst att bara försöka vifta med den fria armen och inte försöka styra upp mot söklampan.

Alla extra rörelser är riskfyllda.

Även denna gången kör helikoptern vidare i full fart.

Jag tyckte ändå att litet av ljuset träffade min arm, men såg de???

Nästa helikopter dyker upp utifrån - till höger om mig.

Den stannar, ligger och hovrar och har söklampan fixerad på mig.

Jag känner vibrationen i vattnet.

Varför kommer de inte fram och vinschar upp mig o Blixtra??? Min bror?

Varför ligger de bara där och hovrar och lyser??? Dumma...

Jag märker att kroppen på något sätt inte alls lyder längre. Benen är som domnade och lyder inte längre.

Efter vad som känns som en evighet, dyker en liten räddningsbåt upp.

Det är Sparbankens Rescue Mathilda från Räfsnäs.

Jag ber dem ta Blixtra. De når inte fram, för planka/-or är i vägen.

De får köra runt ett varv. Jag försöker sträcka Blixtra till dem. En kille får tag i henne och tar ombord henne.

Sedan drar de upp mig.

Jag säger - "min bror också. Min bror." ---  "Ja, vi har honom här framför oss. Vi kör dit nu."

De drar mig fram i fören och ger mig Blixtra.

Jag shivrar så hela kroppen hoppar på durken. Jag fryser. Blixtra ligger fortfarande som paralyserad.

Jag ser hur de drar upp min bror.

Sedan styr de till Kapellskär i högsta fart. De vet att vi var två personer och flera hundar.

Resten av hundarna letar helikopter och de andra båtarna efter nu.

I Kapellskär tar någon hand om Blixtra. Lars lyckas gå iland själv. Mina ben bär mig inte, så jag släpas iland.

Väl på kajen sliter de av oss alla kläder, sveper in oss i filtar och lägger oss på bårar.

Jag bedöms vara i sämst läge och får åka ambulanshelikopter. Blixtra får också åka med. Även hon får på sig hörselskydd.

Min bror får åka vanlig ambulans. Han går för att sätta sig i passagerarsätet...

På akuten tas jag omhand direkt. Det är ett väldigt tjatande om personnummer. Hur många gånger jag upprepade det, vet jag inte.

Blixtra tas också om hand.

Jag har lyckats ge dem namn och ett telnr till min brorsdotter i Åkersberga, som är den enda jag tror finns tillgänglig just nu.

Min svägerska är i Spanien och sonen i Lund.

När de tar hand om mig på Akuten, hör jag att de säger att det blev en felbedömning i Kapellskär - min bror är i betydligt sämre skick än jag! Det oroar mig.

Vi blir mycket bra omhändertagna!

Vi får ligga i sängar intill varandra å vi kan prata och känna närheten.

Min brorsdotter med fästman kommer ut. De tar med sig Blixtra.

Vi piggnar på oss tillfredsställande och blir utskrivna på em dagen efter, på tisdagen. A och A hämtar oss.

 Ungdomarna har lyckats ordna en flygbiljett hem till min brors fru. Vi åker till Arlanda och hämtar henne på kvällen.

Vi har fått åka om vår veterinär, så han kollar Blixtra. Hon är förhållandevis fräsch.

Blixtra har aldrig varit ensam hund. Taxie är/var hennes mamma. Jackie har bott här hela tiden. Kusinerna har alltid funnits i Å-berga.

Hon förlorade alla sina sex närmaste vänner/ kusiner.

Jag bor hos min bror och svägerska de närmaste veckorna.

På onsdagen får vi Kris-samtal hela dagen med en man, som är utbildad i hantering av stora katastrofer.

Min brorsdotter har ordnat det. Han kommer till Åkersberga.

På torsdagen åker min svägerska och jag till Örebrotrakten och hämtar en valp, som är kvar pga oseriös köpare.

Det är lycka för oss! Valpen blir min bror och min svägerskas. De miste alla sina 4 taxar i olyckan.

När vi ger valpen till min bror, ser jag att det tänds en gnista av liv i hans ögon igen.

Det känns bra!

Han mår ruskigt dålig av olyckan kan jag förstå. Han var kapten ombord och kunde inte rädda sina passagerare.

Blixtra blir glad över en ny kamrat. På kvällen tar hon sin mest värdefulla snuttetrasa och ger den till Snärtan!

Min bror, min svägerska, jag, Blixtra och den nya lilla valpen gör flera saker tillsammans tiden som följer.

Vi behöver varandra.

Den 15 januari 2010 åkte mig svägerska och jag till Fjärdhundra och hämtade en valp till mig.

Blixtra är otroligt lycklig över henne! Hon är så mån om "lillasyster" Kelda! Blixtra mår bättre i sitt sinne nu.

Livet går vidare oavsett. Jag/ vi tar en dag i sänder.

Jag har fortfarande flashbacks och /mar/drömmar om olyckan.

Jag saknar framförallt Taxie så det gör fysiskt ont. Jag klarar inte att ta in att alla sex hundarna drunknat/ förfrusit.

Vickan och Jackie hittades. Vi lät kremera dem och har satt ner urnan på begravningsplats.

Fyra hundar är inte hittade. Sjöräddningen la sina övningar till området i hopp om att hitta några av dem.

Taxie ligger ju inlåst i bur, så hon lär inte hittas, om inte buren fastnar i någon trål om 100 år.

Många skärgårdsbor vet att vi vill få kropparna, om de hittas. De kan ju flyta upp i vår.

Det här var tungt att skriva ner. Nu är det gjort. Jag har inte fått med alla detaljer.

Det blev klart den 14 februari 2009

Gunilla Hägerstedt

~~~~~

ALLA har paralleller till trauman på någon nivå! Jag har personligen upplevt många väldigt väldigt tuffa saker i mitt liv,

men det här är på ett plan det tuffaste, eftersom andras Liv var inblandade och vi förlorade våra kära vänner.

(8 juni 2011 - det är jobbigt med alla flash-backs som kommer helt oförberedda. Utmärka tillfällen att avbetinga... men... )

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Svenska Sjöräddningssällskapet:  http://www.sjoraddning.se/       Plusgiro 90 05 00-0. Bankgiro 900-5000.

Till minne av våra saknade vänner:     http://www.indigo.org/rainbowbridge_ver2.html 

All rights reserved ©